19. Leuchters utlåtande

Det tekniskt omöjliga i de föregivna massgasningarna och kremeringarna hade slagit forskare som Felderer och Faurisson redan på sjuttiotalet. För att slutgiltigt ge legenden dödsstöten krävdes det dock en gaskammarexpert.

År 1988 försiggick i Toronto den omgjorda rättegången mot tysk- kanadensaren Ernst Zündel. Zündel hade spridit engelsmannen Richard Harwoods broschyr Did Six Million Really Die?, där förintelsen bestrids, och blev därför, på tillskyndan av en judisk organisation vid namn "Holocaust Remembrance Association", ställd inför rätta. Till grund för åtalet tjänade en annars knappast någonsin tillämpad lag mot "Spridning av falska uppgifter", en lag som gick tillbaka på en engelsk lag av år 1275, genom vilken riddarna förbjöd allmogen att håna dem i satiriska verser. Den första rättegången, som genomfördes 1985, hade slutat med att den åtalade dömdes till 15 månaders fängelse. På grund av talrika formella fel upphävdes emellertid domen. Efter överenskommelse med Zündel tog Robert Faurisson kontakt med den amerikanske ingenjören Fred Leuchter. Denne är ansvarig för konstruktionen av de gaskamrar i vilka brottslingar avrättas i många amerikanska delstater. I februari 1988 reste Leuchter med sin fru Carolyn, kameramannen Jürgen Neumann, tecknaren Howard Miller och polsktolken Tjudar Rudolph till Polen, för att skärskåda de föregivna gaskamrarna i Auschwitz I, Auschwitz-Birkenau och Majdanek. Därefter avgav ingenjören ett utlåtande. Om presscensuren i den fria världen inte fungerade så väl, hade Leuchters rön presenterats med feta rubriker på förstasidan i samtliga tidningar.

Leuchters slutsatser var entydiga: I inget av de tre lägren fanns det gaskamrar för förintelse av människor. De enda gaskamrar som där existerade var kamrar för förintelse av ohyra, avlusningskamrar.

Leuchters bevisföring stödde sig på tre punkter:

1) "Gaskamrarna" var inte konstruerade som sådana och hade aldrig kunnat fungera. De är inte tätade, varför den dödande gasen kontinuerligt hade strömmat ut. Det hade varit rena vansinnet att inrätta gaskamrar alldeles invid respektive under krematorier. Fördelningsmekanismer för gasen fattas liksom anordningar för uppvärmning av kamrarna. Slutligen finns det endast otillräckliga ventilationsanläggningar. Till ventilation av K I tjänade exempelvis en taklucka. Gasen hade omedelbart strömmat in i det SS-lasarett som låg mittemot "gaskammaren" och dödat både patienter och sjukvårdspersonal. I kamrarna hade det kanske i en vecka efter varje gasning funnits kvar cyanväte i tillräckliga mängder för att skicka envar, som vågade sig in, till den andra världen. Gasmasker hade knappast erbjudit tillräckligt skydd. I verkligheten var "gaskamrarna" utrymmen för lagring av lik; det i K I byggdes senare om till luftvärnsbunker.

2) Krematorierna hade kunnat förbränna endast en bråkdel av den påstådda mängden offer, och "bränngroparna" är en ren fantasiprodukt.

3) Leuchter och hans grupp tog prover av murbruket från både "gaskamrarna" och avlusningskamrarna. Cyanid finns kvar i murbruk och tegel i många år, ibland i århundraden. Medan provet från avlusningskammaren ännu efter 44 år uppvisade ett mycket högt cyanidvärde, var spåren efter cyanid i proverna från "gaskamrarna" obefintliga eller obetydliga. Blåsyra är ett naturligt förekommande ämne och kan förekomma i mycket små mängder i vilken byggnad som helst.

Cyanidtestet utfördes inte av Leuchter själv utan av en kemist vid namn dr James Roth, som inte hade någon vetskap om varifrån proverna härrörde.

Om det vore möjligt att vederlägga Leuchter-rapporten, så hade de utrotningstroende lejt de bästa kemister och ingenjörer att utföra en motundersökning och avge ett motutlåtande, ty pengar är minsann inte något som detta herrskap saknar. Dock visade sig ingen kemist och ingen ingenjör beredd att företa sig något dylikt. Det finns visserligen två föregivna "vederläggningar", den ena av fransmannen Jean-Claude Pressac (Auschwitz. Technique and Operation of the Gas Chambers. Beate Klarsfeld Foundation, 515 Madison Avenue, New York 1989. Detta verk, som tryckts i endast 1000 exemplar, finns inte tillgängligt i bokhandeln och innehåller titeln till trots inga uppgifter om gaskamrarnas arbetssätt.) och den andra av tysken Werner Wegner (den figurerar i samlingsverket Die Schatten der Vergangenheit av Backes/Jesse/ Zitelmann, Propyläen 1990). Båda "vederläggningarna" är skrattretande enfaldiga. I nummer 50 av tidskriften Historische Tatsachen plockar Udo Walendy sönder dessa klåparaktiga vederläggningsförsök punkt för punkt. Hur Pressac i sitt mammutverk ofrivilligt har öst vatten på revisionisternas kvarn, har Faurisson utförligt påvisat i nummer 3 av tidskriften Revue d’Histoire Révisionniste (B. P. 122, 92704 Colombes Cedex), en tidskrift som repressionen i Frankrike sedan tvang till nedläggning.

Cyanidtestet har redan två gånger upprepats, första gången av det rättsmedicinska institutet i Krakow på uppdrag av Auschwitzmuseet och andra gången av den tyske kemisten Germar Rudolf. Den senare kommer i sin mycket utförliga studie (proverna utvärderades av det ansedda Institut Fresenius) till samma slutsatser som Leuchter, som han kritiserar på några mindre viktiga punkter.

De polska kemisterna fann i proverna från "gaskamrarna" ännu ringare cyanidrester än dr Roth. För att bespara sig alltför stor förlägenhet tog de jämförelseprovet från avlusningskamrar, vars väggar hade vitlimmats, men fann likväl ännu större cyanidrester än i proverna från "gaskamrarna".

Walter Lüftl, ordförande för österrikiska Bundesingenieurskammer och edsvuren sakkunnig i rättegångar, har i en studie betecknat de föregivna massgasningarna i Auschwitz som tekniskt omöjliga. Därför fick han i mars 1992 avgå som ordförande för ingenjörskammaren. Man väckte åtal mot honom för brott mot lagen om förhindrande av nationalsocialistisk återaktivering. Troligen kommer man härnäst i Österrike att åtala astronomer och geografer som hävdar att jorden är rund.

Samtliga undersökningar beträffande gaskamrarnas funktionsduglighet och krematoriernas kapacitet kan när som helst upprepas. Man behöver endast skicka ett lag bestående av kemister, ingenjörer och krematorieexperter till Polen, filma deras undersökningar och utvärdera dem inför världens blickar. Men herrar politiker och historiker aktar sig klokt nog för ett sådant företag. De vet också varför.

(Anmärkning: Zündel dömdes i den nya rättegången till 9 månaders fängelse. Han fick förbli på fri fot under förutsättning att han inte mer yttrade sig om förintelsen. Zündel vädjade då till högsta instans, Kanadas högsta domstol, som fyra och ett halvt år senare, i augusti 1992, frikände honom. Med sin stämning hade "Holocaust Remembrance Association" därmed skjutit ett präktigt självmål: den gav revisionisterna publicitet för första gången i landets historia och gav impulsen till Leuchters undersökning och utlåtande, som med de exakta vetenskapernas metoder knäckte nacken på förintelsebedrägeriet.)


Next Chapter
Previous Chapter
Back to Table of Content
Back to Archive