24. Spökförintelselägret Belzec

Det östpolska lägret Belzec (icke att förväxla med Bergen-Belsen!) var enligt den renläriga historieskrivningen det i storlek tredje förintelselägret. 600 000 judar skall där ha gasats ihjäl.

Belzec-historien är en version i miniatyr av hela förintelselögnen och skall därför återges relativt utförligt i det följande.

Belzec grundades i mars 1942. Det tjänade som genomgångsläger för judar, som skulle skickas att bosätta sig i Ryssland. Strax efter lägrets öppnande uppstod rykten om de massmord som där förövades. Den italienske revisionisten Carlo Mattogno granskar dessa rykten i sin skrift om judeutrotningsmyten. (The Myth of the Extermination of the Jews, första delen i Journal of Historical Review, Volume 8, No. 2, sommaren 1988; andra delen i samma tidskrift, Volume 8, No. 3, hösten 1988.)

Variant ett: Judarna drevs in i en lada, där de fick ställa sig på en metallplatta, genom vilken dödande elström sedan leddes (spreds i december 1942 av den exilpolska tidskriften Polish Fortnightly Review).

Variant två: Judarna sköts i massor, varefter de som överlevde gasades eller dödades med elström (Uttalande av de allierades gemensamma informationskommitté den 19 december 1942).

Variant tre: Judarna dödades med hetta i elektriska ugnar. Denna uppbyggliga berättelse kan vi tacka Abraham Silberschein för. (Die Judenausrottung in Polen, 1944)

Variant fyra skildrar fil. dr Stefan Szende i sin bok Den siste juden från Polen, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1944 (s. 298-299):

Människokvarnen utbreder sig över ett område av omkring sju kilometer. Det är omgivet av ett taggtrådsstängsel och säkrat med alla upptänkliga anordningar. Ingen får närma sig detta avspärrade område och ingen får lämna det.

Likväl lyckades några få människor fly även från Belzec. I nödens stund finns det inga gränser för den mänskliga uppfinningsförmågan.

Utvalda SS-trupper, män med starka nerver, förde regementet här. Men även de måste anlita sina egna offer för diverse arbeten. Det var mångt och mycket man lät de dittransporterade judarna göra. De fick till exempel sortera och packa in de dödades kläder och andra tillhörigheter. För sådana göromål utvalde SS några judar från de dagligen ankommande transporterna. Dessa blev dock inte benådade, men deras avrättning uppsköts några dagar. Två judar som bistått vid dessa ohyggligheter lyckades fly. De kom till ghettot i Rawa-Ruska och berättade där om den tekniskt fulländade djävulsapparat tyskarna ordnat i Belzec.

Såvitt jag vet har ingen jude som varit i Belzec lyckats fly till neutrala eller allierade länder. De två judar som sommaren 1942 undkom till Rawa-Ruska strök antagligen med då invånarna i ghettot där likviderades. Några personer undkom och kunde berätta vad de själva hört av ögonvittnen. Från dem härstammar följande skildring.

De med judar fullastade tågen körde genom en tunnel ned till de underjordiska rum där avrättningsplatsen var belägen. Där lastades judarna av tågen och fick lämna sina tillhörigheter. Under år 1942 hade de ännu med sig sina kläder och allehanda bagage. Dagligen anlände tåg fullproppade med judar från Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien, Belgien, Holland, Frankrike, Balkan. Man hade sagt till dem att de skulle "flyttas" österut och att de skulle ta med alla sina ägodelar. Sålunda kom de till Belzec utrustade med symaskiner och skrivmaskiner, porslin, linne och silver.

Allting tog man ifrån dem. Sakerna sorterades och inventerades för att sedan användas av herrefolket. Detta sorteringsarbete blev likväl så omständligt att man tyckte det var bättre att sända judarna dit nakna.

De fördes in i jättestora hallar, vilka rymde flera tusen människor. Dessa rum saknade fönster, de var helt i metall och hade golv, som kunde sänkas ned.

Genom en sinnrik mekanism sänktes så golvet med alla de tusentals judarna ned i en bassäng under golvet - men inte längre än att vattnet nådde dem till höfterna. Så leddes starkström genom vattnet och på bara några ögonblick var alla de tusentals judarna avlivade.

Sedan lyftes golvet med alla liken upp ur vattnet. En annan ström kopplades på och i de stora hallarna blev nu glödande hett som i en krematorieugn tills alla lik förbränts till aska.

Väldiga lyftkranar vinschade upp golvet och tömde askan. Röken leddes ut genom stora fabriksskorstenar.

Processen var överstånden. Utanför infarten till tunneln stod redan nästa tåg och väntade.

Varje transport omfattade omkring 3,000 till 5,000 judar. Dagligen anlände flera tåg. Ibland kom det ända till tjugu och trettio sådana tåg i veckan till Belzec.

Den moderna tekniken i nazistisk regi firade triumfer. Den hade löst massmördandets problem.

En förskräcklig stank från den underjordiska likbränningsfabriken spreds över hela trakten. Ibland var vidsträckta områden helt inhöljda i den tjocka röken från de förbrända människokropparna.

Variant fem: Judarna mördades först med ström i en eldusch och förvandlades sedan till tvål. Denna version härrör från Simon Wiesenthal. Simon Wiesenthal når inte upp till fil. dr Stefan Szendes nivå i fråga om litterär kreativitet, så hans skildring av människokvarnen i Belzec är påtagligt torftigare än Szendes:

Människorna, hoptryckta, jagade av SS, letterna och ukrainarna, sprang in i "badet" genom den öppna dörren. 500 personer fick samtidigt plats därinne. "Badrummets" golv var av metall och från taket hängde duschar. När rummet var fullt, kopplade SS på starkström, 5000 volt, i metallplattan. Samtidigt sprutade duscharna vatten. Ett kort skri och exekutionen var över. En SS-överläkare, dr Schmidt, fastställde genom titthålet att offren var döda, den andra dörren öppnades, "lik- kommandot" kom in och avlägsnade snabbt de döda. - Det fanns åter plats för nästa 500. (Der neue Weg, Nr. 19/20, 1946.)

Enligt Simon Wiesenthal blev de mördades lik inte, som fil. dr Stefan Szende vill få oss att tro, "förbrända till aska i en glödhet krematorieugn". Nej, bödlarna hade en betydligt mer makaber användning för liken. De tillverkade av dessa tvål av märket RIF, "Rent judiskt fett" (Anmärkning: RIF betydde egentligen "Reichstelle für industrielle Fettversorgung"):

Den sista veckan i mars (1946) spred den rumänska pressen en unik nyhet: I den lilla rumänska staden Folticeni har man i all högtidlighet och med regelrätta begravningsriter burit 20 lådor tvål att jordas på den judiska begravningsplatsen... På lådorna stod beteckningen RIF - "Rent judiskt fett"... I slutet av 1942 hördes första gången de hemska orden "Transport för tvål!" Det var i generalguvernementet, och fabriken låg i Galicien, i Belzec. I denna fabrik användes från april 1942 till maj 1943 900 000 judar som råvara... För den kulturella världen är det kanske omöjligt att fatta med vilken förtjusning nazisterna och deras fruar i generalguvernementet betraktade denna tvål. I varje tvålbit såg de en jude, som man trollat in i den och därmed hindrat att växa upp till en ny Freud, Ehrlich eller Einstein... Begravningen av tvålen i en rumänsk småstad verkade som något övernaturligt. Den förtrollade smärta, som sitter i denna lilla vardagliga bruksartikel, söndersliter 1900-talsmänniskans redan förstenade hjärta. I atomåldern verkar återfärden in i den mörka medeltidens häxkök som ett spöke! Och ändå är det sant! (Der neue Weg, Nr 17/18, 1946).

Variant sex: Judarna mördades med osläckt kalk. Ansvarig för denna historia är den ickejudiske polacken Jan Karski, författaren till den år 1944 utgivna boken Story of Secret State, varur följande avsnitt är hämtat (citerat efter R. Faurisson, Réponse à Pierre Vidal-Naquet, 1982, s. 43/44):

Golven i tåget (där judarna satt hoppackade) var täckt med ett tjockt lager av ett vitt pulver. Det var osläckt kalk. Alla vet vad som händer, när man häller vatten på kalk... Genom kontakten med kalken dehydrerar köttet snabbt, "brinner" det. De i tåget instängda fick sitt kött långsamt avfrätt från benen... Skymningen inbröt när de 45 vagnarna (jag räknade dem) var fulla. Tåget med sin last av marterat människokött skakade och skallade av tjut som om det vore förhäxat.

Variant sju: Judarna dödades med zyklon B, som medelst ett rörsystem fördes in i duschrummen. För denna version bestämde sig en tysk domstol i den Belzec-rättegång som genomfördes 1965 och alltså även Adalbert Rückerl, tidigare chef för Centralanstalten för utredning av nationalsocialismens brott i Ludwigsberg, i sin bok Nationalsozialistische Vernichtungslager im Spiegel deutscher Strafprozesse (dtv, 1977, s. 133). Visserligen, preciserar sig domstolen och herr Rückerl, övergick man efter ett par veckor till motoravgaser. Tydligen tog det ett par veckor för de dumma SS-männen att fatta att det inte gick att få in zyklonkornen i ett rörsystem. För övrigt gjorde SS tvärtom i andra läger och övergick från motoravgaser till zyklon B - allt enligt holocaustschamanerna.

Variant åtta: Judarna mördades med dieselavgaser. Vi citerar nu ett avsnitt ur Gerstein-rapporten, som vid sidan om Höss’ bekännelse gäller som det viktigaste beviset för förintelsen. Sanitetsofficeren Kurt Gerstein hamnade i fransk krigsfångenskap och avlade där, före sitt (påstådda) självmord i juli 1945, sin bekännelse, respektive sina bekännelser, ty av Gerstein-rapporten finns det inte mindre än sex versioner, som delvis avviker kraftigt från varandra, vilket fransmannen Henri Roques påvisat i sin doktorsavhandling. Enligt sina sex bekännelser besökte Gerstein Belzec och Treblinka i augusti 1942. Enligt honom gasades 25 miljoner människor. I Belzec packades 700 till 800 människor samman i en 25 kvadratmeter stor gaskammare, alltså 28 till 32 människor per kvadratmeter (Observera att detta fåneri levereras av en man som varit ingenjör i det civila!). Uppgifter om 35 till 40 meter höga klädesberg efter mördade fångar bildar en värdig avrundning till denna bekännelse, som är ungefär lika trovärdig som de medeltida häxornas berättelser om sina liderliga orgier med hin håle på Blåkulla, och ändå saknas den inte i någon skol- eller historiebok. Här alltså ett utdrag ur en av de sex bekännelserna (André Chelain, Faut-il fusiller Henri Roques?, Polémiques, Ogmos Diffusion, 1986, s. 345 ff. Chelains bok innehåller den fullständiga texten till Roques avhandling Les confessions de Kurt Gerstein):

Kamrarna fylls. Packa rejält fullt - så löd kapten Wirths order. Människorna trampar varandra på fötterna. 700- 800 på 25 kvadratmeter, 45 kubikmeter... Dörrarna stängs. Under tiden väntar de andra nakna där ute i det fria... Men dieselmotorn fungerade inte... Kapten Wirth kommer. Man ser att det är pinsamt för honom att det måste hända just idag, då jag är här. Javisst, jag ser allt! och jag väntar. Mitt stoppur har noga registrerat allt. 50 minuter, 70 minuter - dieseln går inte i gång! Människorna väntar i sina gaskamrar. Förgäves! Man hör dem gråta, snyfta. "Liksom i synagogan!" anmärker professor Pfannenstiel med örat tryckt mot trädörren... Efter 2 timmar och 49 minuter - stoppuret har registrerat allt! - går dieseln i gång. Intill denna stund har människorna levt i dessa redan fyllda fyra kamrar, fyra gånger 750 människor i 4 gånger 45 kubikmeter! - Återigen går 25 minuter. Ja, nu är många döda. Man ser genom det lilla fönstret där det elektriska ljuset för ett ögonblick lyser upp kammaren... Efter 28 minuter lever alltjämt några få. Till slut, efter 32 minuter, är alla döda.

Vilken av de åtta varianterna stämmer då? undrar den sanningssökande iakttagaren chockad. Alla kan ju inte stämma.

Ett synintryck av terrängen, där lägret Belzec en gång låg, hjälper inte heller, ty där finner man idag en åker, och det är allt.

Ja, historieskrivningen har avgjort att den åttonde versionen är den riktiga. Gerstein-rapporten vann! "Historikerna" har gjort sitt val mellan åtta idiothistorier och av outgrundliga anledningar fastnat för Gerstein. Gerstein-rapportens enfald framgår redan av att ingen människa skulle komma på tanken att föröva massmord med en dieselmotor. Dieselavgaser innehåller blott små mängder giftig koloxid. De i den fullproppade dödskammaren instängda hade redan varit kvävda av syrebrist, innan koloxiden hade hunnit verka, och då hade nazisterna kunnat spara på dieseln. Vilken bensinmotor som helst hade dugt väsentligt bättre än en dieselmotor som mordredskap. I verkligheten hade tyskarna, om de hade velat gasa människor i massor, naturligtvis använt någon av de starkt giftiga gaser som deras industri producerade, och ingen motor.

Vad finns det alltså för bevis för morden på 600 000 judar i Belzec? Vi äger inte ett enda tyskt dokument om detta - nazisterna har uteslutande muntligt gett order om morden.

Inga massgravar har påträffats - nazisterna brände liken.

Också askan efter de 600 000 mördade och brända är försvunnen - nazisterna skingrade askan.

Av gaskamrarna är inte en enda liten sten kvar - nazisterna sprängde gaskamrarna och forslade bort bråten.

I statistiken från Arolsen, där till exempel koncentrationslägret Neuengamme figurerar med exakt 5780 bevisade dödsfall, saknas Belzec helt och hållet - de döda registrerades ingenstans.

Överlevande ögonvittnen finns det inte heller - endast en enda av de 600 000 judar som skickades till Belzec överlevde lägret, en Rudolf Reder, och han avled någon gång på sextiotalet.

Vilka bevis finns det alltså för det sexhundratusenfaldiga judemordet i Belzec?

INGA! INTE ETT ENDA!


Next Chapter
Previous Chapter
Back to Table of Content
Back to Archive