27. De rikstyska gaskamrarna

De första åren efter kriget tog man för givet att nästan varje koncentrationsläger hade en gaskammare eller flera. Här en "ögonvittnesskildring" av gaskammaren i Buchenwald (abbé Georges Hénocque, Les Antres de la Bête, "Odjurets hålor", G. Durassie et Cie., Paris 1947, citerat efter R. Faurisson, Mémoire et défense, 1980, s. 192 ff.):

Inuti var väggarna släta, utan rämnor och som lackerade. Utanpå såg man bredvid dörröverstycket fyra knappar i en lodrät rad: en röd, en gul, en grön och en vit. Men det fanns en detalj som gjorde mig orolig. Jag begrep inte hur gasen kunde sjunka ner ur duschmunstyckena. Bredvid det rum, där jag befann mig, låg en gång. Jag gick in i den och såg ett väldigt rör, som jag inte helt kunde omfatta ens med båda armarna och som var omslutet av ett ungefär en centimeter tjockt gummiskikt. Bredvid fanns en vev som drogs från vänster till höger och så ledde in gasen. Trycket var så starkt att den sjönk ner ända till golvet, varför inget av offren kunde undkomma vad tyskarna kallade den "långsamma och ljuva döden".

Nedanför det ställe, där rören mynnade in i gaskammaren, fanns likadana knappar som vid ytterdörren: en röd, en grön, en gul och en vit. De tjänade tydligen till att mäta hur djupt gasen sjönk. Allt var faktiskt strängt vetenskapligt organiserat. Djävulen själv hade inte kunnat tänka ut det bättre. Jag trädde in i gaskammaren ännu en gång för att ta reda på var krematoriet låg.

Vad jag först fann iögonfallande var ett slags rullande transportband av järn. Denna perfekt konstruerade apparat var i oupphörlig rörelse och nådde ända in i de glödande ugnarna. Man lade där de lik som samlats i den intilliggande kammaren och förde dem till ugnen.

Då jag företog detta oförglömliga och skakande besök, var apparaterna i full gång och fullt lastade...

Sedan jag ännu en gång betraktat detta inferno, fortsatte jag min dystra promenad under betryckt tystnad. Jag öppnade dörren till ett tredje rum. Detta var reservkammaren. Där låg lik upptornade, som man inte hade kunnat bränna samma dag och som man sparade för nästa dag. Ingen som inte själv har upplevt det kan göra sig en bild av det hemska i denna tredje scen. Till höger, i ett hörn av kammaren, låg de döda, nakna, plundrade, utan minsta respekt slängda kors och tvärs över varandra och förvridna i bisarra ställningar. Man hade brutit sönder käkarna på dem för att slita ut guldproteser - för att inte tala om de skändliga "visitationer" man utfört på liken för att försäkra sig om att de inte gömde något smycke, som hade kunnat berika nazimonstrens skattkammare...

Jag kastade en sista blick på denna skammens och fasans plats och läste i ljuset av lågorna, som slog upp ur ugnarna till en höjd av åtta till tio meter, de cyniska versrader som stod skrivna på krematoriets vägg:

Der ekle Wurm darf nimmer meinen Leib versehren!

Drum soll die reine Flamme mich verzehren

Stets liebte ich die Wärme und das Licht

Darum verbrenne mich, begrab mich nicht!

(Den äckliga masken får aldrig skada min kropp!

Därför skall den rena lågan förtära mig

Alltid har jag älskat värmen och ljuset

Bränn mig därför, begrav mig icke!)

Slutligen en anblick av något som lände den tyska vetenskapen till heder: till en längd av mer än en kilometer och en höjd av omkring halvannan meter låg askan uppstaplad som man noga tömt ur ugnarna för att därmed gödsla kål- och betfält! Så fick hundratusentals människor, som ännu levande beträtt detta helvete, nu lämna det som gödsel...

Tack vare mitt oförsiktiga intrång hade jag nu sett allt vad jag ville se.

Vid sidan om sådana "ögonvittnesberättelser" fanns det för gaskamrarna också glasklara bevis i form av erkännanden av gärningsmän. Kommendanten i Ravensbrück Suhren, hans ställföreträdare Schwarzhuber och lägerläkaren Treite avrättades eller begick självmord efter att ha erkänt existensen av gaskammaren i Ravensbrück och vagt beskrivit dess funktion. Och Frank Ziereis, kommendanten i Mauthausen, avslöjade på dödsbädden (han hade skadats av tre skott) de ofattbara ting som skett på slottet Hartheim inte långt från Linz: Mellan 1 och 1,5 miljon människor hade gasats ihjäl på detta skräckslott!

Efter föreskrift av hauptsturmführern i SS dr Krebsbach byggdes i lägret Mauthausen en gasningsanläggning kamouflerad till badrum... Gruppenführern i SS Glücks hade gett föreskriften att förklara klena fångar sinnessjuka och döda dem med gas i en stor anläggning. Där dödades ungefär 1 till 1,5 miljon människor. Detta ställe heter Hartheim och ligger 10 kilometer från Linz i riktning mot Passau... (Simon Wiesenthal, KZ Mauthausen, Ibis-Verlag 1946, s. 7-8).

Nu tror sedan årtionden ingen historiker längre att det fanns gaskamrar på slottet Hartheim, i Ravensbrück, Buchenwald och Dachau. Dödstimman för alla dessa gaskamrar slog den 19 augusti 1960, när dåvarande medarbetaren och senare direktören för Institutet för nutidshistoria i München, Martin Broszat, skrev i ett brev till Die Zeit:

Varken i Dachau eller i Bergen-Belsen eller i Buchenwald gasades judar eller andra fångar... Massförintelsen av judarna genom gasning började 1941-42 och skedde uteslutande på några platser, som utvalts för detta och försetts med motsvarande teknisk utrustning, framför allt på ockuperat polskt område (men ingenstans inom det gamla Rikets gränser): i Auschwitz-Birkenau, i Sobibor vid Bug, i Treblinka, Chelmno och Belzec.

Med några få ord tillstod alltså den senare historikerpåven att allt som sedan 1945 sagts om de rikstyska gaskamrarna var lögn och bedrägeri (med "rikstysk" menas det som fanns inom Tyska rikets gränser av år 1937). Broszat anförde varken i detta brev eller senare de ringaste bevis för sina påståenden; inte heller avslöjade han varför vittnesmålen om gasningarna i Auschwitz och Sobibor skulle vara trovärdigare än de om gasningarna i Dachau och Buchenwald.

Vad som drev Institutet för nutidshistoria till denna åtgärd var väl inte sanningskärleken utan simpelt nödtvång. Inemot år 1960 hade det höjts så många tvivel på de rikstyska gaskamrarna att hela förintelsehistorien hotade att råka i gungning. Därför beslöt "historikerna" på den förfalskningscentral som kallar sig "Institutet för nutidshistoria" utan vidare att förvisa dödskamrarna till det sovjetockuperade och för frågvisa iakttagare stängda Polen.

Hur bekännelserna om de rikstyska gaskamrarna erhållits, hade redan 1948 en amerikansk undersökningskommission under ledning av domarna Simpson och Van Roden fastställt: knytnävsslag, söndersparkning av testiklarna, utslagning av tänderna osv. På grundval av bekännelser, som pressats fram under tortyr, avrättades senare flera anklagade.


Next Chapter
Previous Chapter
Back to Table of Content
Back to Archive