30. Nürnberg-processen

Eftersom det inte finns några bevis för förintelsen - inga dokument, inga lik, inga mordvapen, ingenting alls - och enbart Hitler-citat vore en alltför klen grund för en så allvarlig anklagelse, gav efter kriget segrarna och senare deras tyska marionetter domstolarna i uppdrag att trolla fram bevis för denna öknens hägring, ett folkmord på miljontals människor det inte fanns det ringaste spår av.

Det var Nürnberg-processens ändamål att som historiskt faktum fastställa det världshistoriskt unika brott som tyskarna påstods ha begått.

Visserligen ryggade västmakterna inte tillbaka för fysisk tortyr (man må bara tänka på Rudolf Höss och vaktmanskapen från Dachau), men för det mesta kom en subtilare taktik till användning. Alltmedan förintelsen betraktades som ett orubbligt faktum, var åklagarna fullkomligt resonabla ifråga om den ene eller andre åtalades individuella skuld; endast ett fåtal av dessa män, som satt på de anklagades bänk, var från början chanslösa.

Så kunde en så pass viktig gestalt som rustningsminister Albert Speer klara sig undan galgen genom att medge förintelsen och erkänna sin egen moraliska medskuld därför. Vid de påföljande rättegångarna mot andra rangens nazister använde de anklagade ofta med framgång taktiken att skjuta hela skulden på döda eller försvunna chefer.

Enligt paragraf 19 i London-stadgan, som de allierade skapade i augusti 1945 och som tjänade som grundval för Nürnberg-processen, var domstolen inte bunden av bevisregler. Varje bevismaterial, som domstolen ansåg äga beviskraft, var tillåtet. Militärdomstolen kunde godta graverande material utan att pröva dess trovärdighet och utan grund avvisa material som kunnat leda till frikännande. I klarspråk: Man kunde godtyckligt fabricera graverande material och lika godtyckligt undertrycka frikännande material.

Vidare utsäger artikel 21 i stadgan att domstolen för allmänt kända fakta "inte kräver några bevis, utan tar dessa till kännedom å ämbetets vägnar". Vad som var ett "allmänt känt faktum" avgjorde domstolen själv. Därmed stod de anklagades skuld fast från början, då ju förintelsen och de övriga brott som lagts dem till last var allmänt kända fakta. Under dessa omständigheter kunde man slippa den mödosamma bevisföringen. Domarna var fastställda från början.

Den som inte själv har läst Nürnberg-dokumenten, skulle anse det mänskligt sett omöjligt att framställa sådana hårresande vansinnigheter, som segrarna förebragte de besegrade. Här följer endast två exempel på de häpnadsväckande ting som tyskarna anklagades för i Nürnberg. Det första härrör från den amerikanska, det andra från den sovjetiska sidan.

Tvärtemot den allmänt gängse åsikten skulle tyskarna och Hitler ha förfogat över atombomben men inte satt in den i striderna mot de allierade utan enbart i mördandet av judarna, vilket allt framgår av följande utdrag ur en dialog mellan den amerikanske åklagaren Jackson och Albert Speer:

Jackson: Och vissa experiment och forskningar utfördes också inom atomenergin, eller hur?

Speer: Vi hade tyvärr inte kommit så långt, ty genom att de bästa krafter vi hade inom atomforskningen hade utvandrat till Amerika, var vi mycket starkt efter i atomforskning, och vi hade alltjämt ett eller två år kvar till att kanske kunna åstadkomma en atomklyvning.

Jackson: Man har överlämnat till mig en viss redogörelse för ett experiment, som genomfördes i närheten av Auschwitz, och jag skulle gärna vilja veta, om ni har hört talas eller visste något om det. Syftet med detta experiment var att få fram ett snabbt och verksamt medel, med vilket man på snabbaste sätt kunde förinta människor utan att som hittills behöva anstränga sig med arkebusering, gasning och bränning. Som man har meddelat mig, genomfördes experimentet på följande sätt: I en liten provisorisk by, som för tillfället byggts upp för detta ändamål, inhyste man 20 000 judar. Med hjälp av ett nyligen uppfunnet förstörelseämne förintades dessa 20 000 människor nästan ögonblickligen och på sådant sätt att det inte blev det minsta kvar av dem. Explosionen alstrade en temperatur av 400 till 500 grader Celsius och förgjorde människorna så, att de inte efterlämnade några som helst spår.

(Rättegången mot de huvudsakliga krigsförbrytarna inför den internationella militärdomstolen i Nürnberg, den 14 november 1945 till den 1 oktober 1946, band XVI, förhandling av den 21 juni 1946.)

Enligt de sovjetiska åklagarna mördade tyskarna i koncentrationslägret Sachsenhausen inte mindre än 840 000 ryska krigsfångar på följande vis:

I det lilla rummet fanns ett 50 cm stort hål. Krigsfången ställde sig med nacken mot hålet, och en skytt som befann sig bakom hålet sköt på honom. Detta arrangemang var emellertid i praktiken otillräckligt, eftersom skytten ofta inte träffade fången. Efter åtta dagar gjorde man ett nytt arrangemang. Krigsfången ställdes liksom tidigare mot väggen. Sedan lät man en järnplatta långsamt glida ner på hans huvud. Krigsfången fick intrycket att man ville mäta hans längd. I järnplattan fanns en bult, som utlöstes och slog in i bakhuvudet på fången. Denne störtade död till marken. Järnplattan sköttes med en fotpedal, som fanns i ett hörn av rummet (ovan anfört verk, band VII, session av den 13 februari 1946).

Liken efter de 840 000 krigsfångar, som mördats på detta sätt, brändes enligt anklagelsen i fyra mobila krematorier, som var monterade på en släpvagn. Tyvärr kunde varken de pedaldrivna bakhuvudkrossningsmaskinerna eller de mobila krematorierna, som vart och ett kunde bränna 210 000 lik på mycket kort tid, och inte heller något annat av den fascistiska teknikens underverk förevisas domstolen såsom material för den tekniska bevisningen. Däremot fanns det skriftliga utsagor av edsvurna vittnen i överflöd. För att fabricera dylika vittnesmål behövde man endast några skrivmaskiner och mycket, mycket papper.


Next Chapter
Previous Chapter
Back to Table of Content
Back to Archive